Kattungar i nöd

Ibland förstår jag inte hur dumma i huvudet människor kan vara. Idag skulle jag och mamma köra till Gekås vilket jag såg fram emot väldigt mycket. Har nämligen utformat en väldigt bra lista över saker jag verkligen behöver (vilket tar ganska lång tid när man ska begränsa sig till saker man just VERKLIGEN behöver, en hel del bråk med sig själv om man säger så). Så när vi äntligen kommit iväg och kört ut på motorvägen så ser jag två kråkor på vägen. "Meh, jävla kråkjävlar. flyytta på er då!!", skriker jag (som om bilen inte är det minsta isolerad). Jag väjer snabbt åt sidan när jag ser att det inte är kråkor. Det är två övergivna små kattungar. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag idag var jag en skärpt bilförare, om jag skulle kört över dem skulle jag antagligen aldrig mer kunna sätta mig i en bil...De båda ungarna var livrädda och jamade och skakade men cirka 5 minuter - och 20 rivsår - senare så satt vi i bilen på väg hem igen. Nu fick mamma köra och jag fick äran att hålla de två bångstyriga liven som ju inte fattade att vi räddade dem. Vi får vara deras tillfälliga adoptivföräldrar men det är svårt med två hundar - varav den ena är en jakthund...